KVINNODAGEN Internationella kvinnodagen har kommit att bli den tidpunkt på året då jämställdhetsarbetet stäms av och utvärderas. Så även detta år. Och som vanligt kan vi konstatera att jämställdhetsarbetet går långsamt framåt och att brister finns inom så gott som alla samhällsområden. Kvinnors situation är, trots allt, fortfarande nära förknippad med barnens. Det skriver Kaisa Karro, Jämställdhetsansvarig i SSU:s förbundsstyrelse och Gabriel Wikström, Förbundsordförande för SSU.
Internationella kvinnodagen har kommit att bli den tidpunkt på året då jämställdhetsarbetet stäms av och utvärderas. Så även detta år. Och som vanligt kan vi konstatera att jämställdhetsarbetet går långsamt framåt och att brister finns inom så gott som alla samhällsområden. Kvinnors situation är, trots allt, fortfarande nära förknippad med barnens. Detta visar inte minst uttaget av föräldraförsäkringen, där kvinnor står för hela 78 procent av alla uttagna dagar. Barnens fostran är samtidigt ett av jämställdhetspolitikens bästa verktyg och därför vill vi på internationella kvinnodagen 2012 tala om just barnen. Och kanske mer specifikt, den svenska förskolan.
Om det hade funnits en enskild förklaringsfaktor till varför Sverige kan betraktas som ett av världens mest jämställda länder så skulle det förmodligen vara förskolan. Utan den kraftiga daghemsutbyggnad som skedde under 70- och 80-talet så hade många kvinnor haft svårt att börja jobba eller studera. Barnomsorgen var på så sätt nyckeln till ett friare och mer självständigt liv. På samma gång har dagis och sedermera förskola gett hundratusentals kvinnor en direkt anställning i form av barnskötare och förskollärare. Utan förskola hade det med andra ord varit betydligt sämre ställt med jämställdheten.
Men det är inte bara i ett historiskt perspektiv som förskolan har spelat en roll för jämställdheten. Det gör den även idag och kommer fortsätta att göra det imorgon. Vår utgångspunkt är emellertid att förskolan kan spela en mycket större roll än vad den gjort hittills, men då måste det finnas en tydlig politisk ambition om att den ska göra det.
En viktig jämställdhetsreform skulle kunna vara att bygga ut förskolan ännu mer. Utifrån vårt perspektiv finns det tre viktiga delar som i så fall bör stå i centrum: omsorgsuppdraget, personalens villkor samt förskolan som pedagogisk verksamhet.
När det gäller det förstnämnda, omsorgsuppdraget, så kan detta betecknas som förskolans kärnverksamhet och det som borde fungera bäst. Ändå finns det stora brister i hur förskolan lyckas med detta. I otaliga svenska kommuner råder det idag brist på förskoleplatser. Föräldrar som inget hellre vill än att deras barn ska få börja förskolan tvingas hitta andra, ofta otillfredsställande, alternativ. Ofta innebär det att man är föräldraledig längre än man tänkt sig eller tvingas ansöka om kommunalt vårdnadsbidrag där det finns. I båda fallen motverkas jämställdheten då kvinnor oftast är de som stannar hemma och därmed halkar efter karriär- och lönemässigt.
Utbyggnaden av barnomsorgen handlar i första hand om planering och ekonomiska resurser. Men i bakgrunden finns också en politisk vilja från borgerliga politiker att hålla igen på utbyggnaden till förmån för dagbarnvårdare, helt privata alternativ eller för den delen det kommunala vårdnadsbidraget. Denna utveckling måste brytas. Utbyggnaden av förskolan måste påskyndas och politiska dogmer kan inte få stå i vägen.
En annan bromskloss för förskoleutbyggnaden, som på samma gång är ett hot mot förskolans pedagogiska uppdrag, är tillgången på utbildad personal. Samtidigt som förskolan har fått ett utökat pedagogiskt uppdrag så råder det idag stor brist på förskollärare. Detta medför att många barn inte får tillgång till den pedagogiska verksamhet de har rätt till och därmed riskerar att halka efter också senare under skoltiden. Förskollärare har ett dubbelt uppdrag som i sig är en avspegling av förskolans dubbla roll av att både syssla med omsorg och lärande. Detta ställer stora krav på dem som söker sig till förskolläraryrket och, även om vi på intet sätt vill gradera lärarroller, så är det onekligen en av skolsystemets allra viktigaste funktioner. Trots det är förskolläraryrkets status låg i förhållande till grund- och gymnasielärarna. Detta måste förändras. Nyckeln till det tror vi handlar om personalens arbetsvillkor generellt. Trots lång högskoleutbildning möts de ofta av låga löner och en minst sagt krävande arbetsmiljö. Det måste tillföras mer resurser till förskolan så att dess lärare inte bränner ut sig och fler vågar söka sig till verksamheten.
Den tredje delen handlar om förskolan som pedagogisk verksamhet. Då forskning pekar på att grunderna till könsrollerna läggs tidigt är det av yttersta vikt att man redan på förskolan arbetar med normkritiska frågor. En stor del i det handlar om att förskolan måste arbeta ännu mer aktivt med genuspedagogik och könsneutralitet. Primärt behövs det fortutbildning i detta för dem som redan finns ute i arbetet, men på sikt är det mest angelägna att landets lärarutbildningar i mycket högre grad lär ut genuspedagogik.
Från och med den 1 juli 2012 blir förskolan en egen skolform. Detta kommer förhoppningsvis att höja förskolans status. Men för att på allvar höja statusen och tvätta bort stämpeln på verksamheten som enbart ”barnpassning” så måste ännu mer göras. Framför handlar det om att satsa på förskolan, att tillföra mer resurser och bygga ut den. Det skulle skapa tillväxt, förbättra barnens situation och öka jämställdheten. Tyvärr verkar det inte ens finnas på kartan för den moderatledda regeringen.
