Helgen försvann i ett rasande tempo. Det blev som utlovat, goda middagar mycket dans och en del överraskningar. Gick en sväng på stan med Anna-Panna på lördagen och hittade kanske världens skönaste mysskor från Hemtex. Me like!
Tentaplugg blev det som beräknat inte så mycket med den här helgen men det gick ändå rätt bra på tentan igår. Känner mig säker på de flesta frågor så ett godkänt bör jag i alla fall kunna klämma dit. Nu är det i alla fall tillbaka till vardagen som gäller, det innebär textanalysseminarium, HSN-sammanträde och plugg.
Efter en sjukt jobbig och intensiv vecka är jag sjukt redo för helg. Anna-Panna kommer. Vi ska käka middag, mysa och sedan svänga våra lurviga. Imorgon blir det mer middag och mer dans. Jag behöver det just nu. På måndag är det tenta. Kanske inte den bästa uppladdningshelgen inför det men det får lösa sig ändå.
Med risk för att låta som en sur bitterfittefeminist måste jag ändå kommentera den del grejer i årets Idol. Idol är ett förhållandevis roligt underhållningsprogram jag följt under många år. Debatten om det är förnedrings-tv eller inte, om det är rätt att artister kommer fram ur ett Idol-forum eller inte är inte den debatt jag tänker skriva om idag.
En nyhet i årets säsong är att åldersgränsen har sjunkit från 16 år till 15 år. Detta har i slutändan medfört att många 15- åringar har tagit sig till fredagsfinalerna. Jättekul för dem, många av dem är mycket skickliga sångare och har säkert en karriär framför sig. Min undran är dock vilken typ av press en 15- åring klarar av. Idol handlar ständigt om att prestera på max. Du ska se ut som en stjärna, bete dig som en stjärna och sjunga som en stjärna.
Det jag stör mig på under denna säsong är att just utseende fixeringen verkar ha gått till max. Med den nya jurymedlemmen Alexander Bard har utseendekommentarerna störtat ner. Det handlar om timglaskroppar, kruvor och sexappeal. Jag känner att det blir lite för mycket. Inte nog med att herr Bard ständigt kommenterar utseendet så tycker jag också att dessa femtonåringar tyvärr blir lite för vuxet stylade. Det är korta shorts, tajta klänningar och skyhöga klackar. Inte vad jag skulle kalla en bra styling för en 15-åring. Det känns som att idol vill föråldra sina deltagare, något jag inte riktigt tror är sunt. När man är 15 behöver man få vara just 15 och inte något annat. Jag tycker att Idol borde ta något större ansvar för detta. Att bli objektifierad som 15-åring på bästa möjliga sändningstid kan inte alltid vara roligt, man har hela livet på sig att ända stil och pröva sig fram för att tillslut hitta rätt. Objektfieringen är redan en otroligt stor del av vårt konsumtionssamhälle inte minst i underhållningsbranschen. Men snälla Idol. Låt 15-åringarna få vara just 15-åringar.
Vilken deppig väderdag. Grå himmel, regn och blåst. En typiskt bra plugg-dag, tyvärr är min plugg-motivation nere i botten just nu. Har läst allt jag ska men det går något otroligt trögt just nu. Jag gör inte mer än nödvändigt om man säger så, och att plugga in 1500-talets språkförändringar är.inte.spännande.förlåt. Det är så många bollar i luften just nu, så mycket som ska göras och så många tankar som måste tänkas klart, men det är väl bara att bita ihop och hoppas att efter regn kommer solsken( och motivation.)
Igår blev jag sugen på att lyssna på en låt, en estnisk låt som heter Tallinna Teel. Jag sökte lite på youtube och hittade till min dubbla lycka den inspelning min egen pappa och farbror är med på och sjunger. På videon syns bara skivomslaget och pappa sitter längst bak i mitten med krulligt hår -like a boss.
För esterna är musik något väldigt viktigt, framför allt frihetssånger som ovan nämnda låt. Innan Estland blev fritt sjöng man för att enas och kämpa för friheten i den så kallade sjungande revolutionen. Man samlades på Sångafältet och sjöng ut, och man lyckades. Nu så här cirka 20 år efter att Estland blev fritt är dessa frihetssånger fortfarande viktiga och jag som bara var några år gamma när Estland blev fritt,l kan en del av dessa fina sånger.
Vart fjärde år samlas esterna över hela världen i Tallinn för att vara med på Laulupidu eller Sångafesten. Jag var där för några somrar sedan och det kan ha varit bland de häftigaste upplevelserna. 25 000 sångare på en och samma scen och sedan en publik på cirka 50 000 där alla sjunger samma frihetssånger, det är mäktigt.
Sången var och kommer alltid förbli ett vapen för esterna. Jag tycker det är ett fint vapen.
Jag måste återigen hylla denna man, Lars Winnerbäck. Han var precis som Annika Norlin gäst i Niklas Strömstedts Tack för musiken. Att Lars Winnerbäck ens ställer upp i tv tillhör ovanligheterna och att han gör det med sådan charm och värme gör mig bara superglad. Jag tror min kärlek till Lars blev starkare efter programmet. Han har sådan integritet som jag beundrar och hans texter är magiska på så många sätt. Texterna har en intelligens och en träffsäkerhet som inga andra. Det som också är så bra är att man oavsett sinnestämning alltid kan välja att lyssna på Lasse. Han skriver om sorg, krossade hjärtan, glädje, ungdom och fest. Han skriver om livet både när det är som jävligast och när det är som bäst och även när det är som vardagligast.
Ni ska få mina topp 10 LW låtar (utan inbördes ordning)
Igår var jag på spinning med Andersson, igen. Sist gick vi på ett 30-min pass. Det var jobbigt men ändå inte "dödsjobbigt". Jag kände mig kaxig när Andersson frågade vilket pass vi skulle ta så vi valde 55 minuters passet. När vi väl kom dit igår visade det sig att vi lyckades pricka in monsterpasset nr 1 med intervaller, racing och backträning. Jag trodde jag skulle dö, sedan dog jag lite på sista låten för att sedan återuppstå. Det var sjukt jobbigt, men shit vad kul det var! Jag fick verkligen en kick av att jag faktiskt pallade hela passet. Idag känns det i benen vill jag säga!
Idag är jag ledig och det ösregnar, ingen hit. Slänger upp lite bilder från Dublin från i somras istället, där var det soligt!
Sammanfattningsvis kan man väl säga att vi åkte turistbuss, drack öl, kollade in Tritity collage, drack te på världens mysigaste ställe och ägnade oss åt shopping ;)
Ramlade över en gammal Raymond och Maria-låt igår, texten är briljant!
En kvinna ser en man men tänker på ett barn. Hur mycket jag än tar finns alltid lite kvar. Jag har en dold talang som ingen här kan se. Nu ska jag visa den för nån på tv 3.
Va var de nu vi sa? Vi skulle ändra allt. Hur va de nu de va? När blev allt varmt så kallt?
En kvinna ser en man men tänker på ett barn. Hur mycket jag än tar finns alltid lite kvar. Jag har en dold talang som ingen här kan se. Nu ska jag visa den för nån på tv 3.
Va var de nu vi sa? Vi skulle ändra allt. Hur va de nu de va? När blev allt varmt så kallt?
Men jag vill veta vem som köper ekologiskt kärnat smör. Å jag vill veta hur dom mår. Å jag vill veta varför storstadskvinnor faller ner och dör, är de nått dom inte får?
Under gatorna finns tunnlar utan slut. Jag tänker hitta dom och aldrig komma ut.
Vilka va de du vi var? Vi som hade alla rätt. Vad var de som blev kvar? Ett glatt och artigt sätt.
Men jag vill veta vem som köper ekologiskt kärnat smör. Å jag vill veta hur dom mår. Å jag vill veta varför pappan i familjen alltid kör, är de nått bara han förstår?
Vad va de nu vi sa? Vi skulle ändra allt. Hur va de nu de va? När blev allt varmt så kallt?
Men jag vill veta vem som köper ekologiskt kärnat smör. Å jag vill veta hur dom mår. Och jag vill veta varför storstadskvinnor faller ner och dör, är de nått dom inte får? Ja, jag vill veta vem som köper ekologiskt kärnat smör. Å jag vill veta hur dom mår. Å jag vill veta varför pappan i familjen alltid kör, är de nått bara han förstår?
Tack för musiken är ett trevligt lördagsunderhållningsprogram där Niklas Strömstedt intervjuar och hyllar olika musiker och deras gärningar genom åren. Artister som Orup, Eva Dahlgren och Ola Salo har varit med i tidigare program men i lördags var en av mina två stora idoler, Annika Norlin med. Annika Norlin a.k.a Säkert! och Hello saferide är en fantastisk artist som producerar musik som verkligen berör mig på så många plan. Det jag också gillar med Annika är att hon verkar ha en så otrolig integritet vilket jag tror är oerhört viktigt att ha i hennes värld, hon har ju också en otroligt vacker norrländska vilket också är ett stort plus. Jag gillar norrländskan, allt låter så mycket klokare på den dialekten, faktiskt. Genom de år jag lyssnat på Annika har jag ibland också känt att hennes starka låttexter träffar precis rätt för den känslan i kroppen man har, sånt är häftig tycker jag. Det är få artister som på riktigt kan lyckas med att få till den känslan, känslan av att låten handlar om en själv. Jag hoppas att Annika Norlin kommer fortsätta att göra
många fler skivor och sprida sin fantastiska musik vidare.
