Om årets idol

Med risk för att låta som en sur bitterfittefeminist måste jag ändå kommentera den del grejer i årets Idol. Idol är ett förhållandevis roligt underhållningsprogram jag följt under många år. Debatten om det är förnedrings-tv eller inte, om det är rätt att artister kommer fram ur ett Idol-forum eller inte är inte den debatt jag tänker skriva om idag.

En nyhet i årets säsong är att åldersgränsen har sjunkit från 16 år till 15 år. Detta har i slutändan medfört att många 15- åringar har tagit sig till fredagsfinalerna. Jättekul för dem, många av dem är mycket skickliga sångare och har säkert en karriär framför sig. Min undran är dock vilken typ av press en 15- åring klarar av. Idol handlar ständigt om att prestera på max. Du ska se ut som en stjärna, bete dig som en stjärna och sjunga som en stjärna.

Det jag stör mig på under denna säsong är att just utseende fixeringen verkar ha gått till max. Med den nya jurymedlemmen Alexander Bard har utseendekommentarerna störtat ner. Det handlar om timglaskroppar, kruvor och sexappeal. Jag känner att det blir lite för mycket. Inte nog med att herr Bard ständigt kommenterar utseendet så tycker jag också att dessa femtonåringar tyvärr blir lite för vuxet stylade. Det är korta shorts, tajta klänningar och skyhöga klackar. Inte vad jag skulle kalla en bra styling för en 15-åring. Det känns som att idol vill föråldra sina deltagare, något jag inte riktigt tror är sunt. När man är 15 behöver man få vara just 15 och inte något annat. Jag tycker att Idol borde ta något större ansvar för detta. Att bli objektifierad som 15-åring på bästa möjliga sändningstid kan inte alltid vara roligt, man har hela livet på sig att ända stil och pröva sig fram för att tillslut hitta rätt. Objektfieringen är redan en otroligt stor del av vårt konsumtionssamhälle inte minst i underhållningsbranschen. Men snälla Idol. Låt 15-åringarna få vara just 15-åringar.