Igår ägnade jag hela dagen åt Landstingspolitik. Det var nämligen dags för Landstingsfullmäktige att sammanträda. 101 ledamöter som vi är ifrån 9 olika parier samlades för att fatta beslut kring bland annat årsredovisningen.
Detta fullmäktigemöte var lite extra speciellt för mig också eftersom jag gjorde debut som interpellant i talatstolen. Jag ställde en interpellation kring ungas psykiska ohälsa kopplat till det barnhälsoprojekt som har pågått i Landstinget under 2010-2011. Jag ställde frågan hur den styrane minoritetsmajoriteten såg på projektets framtid och fick till svar att man skulle ta tillvara på de positiva erfarenheterna. Det tycker jag inte är ett fullgott svar. Idag finns det barn och unga i verksamheten och min oro ligger hos dem. Vad händer om verksamheten läggs ner? Vem kan då garantera ungdomarna vård? Dessa frågor fick jag inte svar på och det tycker jag är beklagligt.
Min andra fråga var ifall minoritetsmajoriteten bedömer att landstingets insatser för att möta unga med psykisk ohälsa är tillräcklig. Även här fick jag ett luddigt svar om att det nog inte var så men det verkar inte som att det finns någon tanke kring hur man ska göra för att insatserna ska bli tillräckliga. Jag fick känslan under mitt replikskifte med Levi Eckeskog som svarade på min interpellation att man enbart vill utreda och utreda, men jag ser att det behövs resurser och det är snabbt! Det är också beklagligt att man inte har något framtidstänk i denna mycket viktiga fråga. Barn och ungas psykiska ohälsa är en av de frågor jag tycker att man måste kraftsamla lite extra kring, men tyvärr verkar inte den styrande minoritetsmajoriteten vilja det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar